Det är lopptätt så här års. Sommar och höst innebär stora möjligheter för den hugade att stoltsera med tävlingsresultat i sociala medier. Göteborgsvarvet, Stockholm Hel-, halv- och kvartsmarathon, Malmö halvmarathon, Malmömilen, Midnattsloppet och The Color Run är bara några av alla de lopp som arrangeras med sammanlagt hundratusentals löpare varje år. Den svenska löparboomen har fortfarande full fart framåt verkar det som.
Samtidigt som jag funderade på med vilken vinkel jag skulle ta bilderna till den obligatoriska Instagram- och Facebookuppdateringen efter senaste löprundan slogs jag också av den kollektiva effekten av att mina flöden fylls av data och information från människor som för 20-30 år sedan betraktats som elitmotionärer, men som nu ofta är heltidsarbetande småbarnsföräldrar som ”bara tränar för skojs skull”.
Dessa människor levererar dock prestationer och resultat på en nivå långt över Gumping-nivå om en säger. Jag stod på en fest och pratade med ett par som sprang eller cyklade till jobbet i princip varje dag (15km enkel väg) och siktade på att göra en svensk klassiker tillsammans.
Vad gör det med oss att se bekanta vara missnöjda med sina toppresultat på milen eller ett marathon? Vad gör det med oss att faktiskt tycka att det är rimligt att ägna sig åt träning på en nästan nedbrytande nivå (i alla fall de som presterar uppåt elitresultat) och samtidigt förväntas sköta jobb, relationer, familj, barn och dessutom ha ett socialt liv?
Jag tycker så här:
Å ena sidan är det ganska vettigt att det anses bra att träna, och att folk gärna visar upp sina prestationer i sociala medier, om inte annat för att peppa sig själva (den kategorin tillhör jag själv). Det kan säkert skapa någon form av positivt grupptryck som gör att fler blir intresserade och det skapas en norm där regelbunden träning anses naturligt och ej som ett avvikande beteende.
Å andra sidan gör just benägenheten att bara publicera saker som utmärker sig eller avviker från den grå vardagen att flödet fylls av prestationer, oavsett om det är sluttider på långlopp, din fantastiska semester eller den där härliga middagen du var på. När vi sen skapar vår bild av omvärlden och vad våra vänner och bekanta sysselsätter sig med blir det som en dopad eller upphöjd version av verkligheten där ”ställtiden” mellan aktiviteterna sällan får plats. Den som inte gör något alls tenderar att heller inte berätta om just det. Duger jag om jag INTE tränar?
Ganska länge tyckte jag det var störande med folk som skröt om sina prestationer på nätet, men för en tid sedan har jag försökt tänka om. Jag tänker att den som själv mår bra av att berätta för andra om sin träning eller sina resultat gott kan göra det. Whatever makes you happy liksom. Och jag själv velar mellan att checka in på gymmet och att komma på mig själv med att träna flera gånger utan att ens instagramma det. Crazy, jag vet.
(Det här inlägget publicerades ursprungligen på min blogg på resume.se hösten 2014)