Några journalister blir fotograferade och trakasserade när de besöker ett branschevent. En ung journalist polisanmäler en näthatare, vinner i tingsrätten men förlorar i hovrätten. En annan måste tänka på säkerheten vid större sammankomster. En tredje har helt enkelt tystnat i det offentliga.
Anmälningar om hot och kränkningar på nätet hanteras fortfarande med ovana och ibland oförståelse av polisen. Lagstiftaren pekar på behovet av nya eller förändrade lagar för att komma till rätta med det som idag inte betecknas som hot, men som ligger på gränsen. Och om det är någon som vet var den gränsen går så är det de högfrekventa hatarna. De vet skillnaden mellan ”Jag ska” och ”Jag önskar att”, och de vet den ur ett rättsligt perspektiv milsvida skillnaden mellan ”Jag kommer att” och ”Sådana som du borde”.
Mediebranschen 2016 är inte bara präglad av sjunkande printintäkter och jakten på digitala möjligheter. Den är också en plats där människor, framförallt kvinnor, tvingas acceptera hat och hot i mejlboxen, i telefonen och ibland även i det fysiska rummet. Ett fåtal anonyma sms, några arga tweet och en och annan drevliknande diskussion på Facebook är lätta att bära i jämförelse med den flod av kränkningar som mina kvinnliga branschkolleger utsätts för, varje vecka, året runt.
Regelbundet diskuteras problemet, näthatsdebatten brukar återkomma med 1–2 års mellanrum. Väldigt lite händer. Samtidigt tar nya generationer plats, både som medieproducenter och konsumenter. De väljer givetvis slutna rum före öppna kommunikationsvägar, separatistiska forum och grupper före utsatthet i det offentliga. Allt annat vore konstigt.
Att vara ung är inte alltid lätt, att vara det i mediebranschen gör det inte lättare. Och att vara kvinna räcker i sig för att trigga de (nästan alltid manliga) hatarna. Kombinationen av alla tre innebär en utsatthet som få kan föreställa sig.
Jag är glad att det finns människor som trots allt orkar och att allt fler vågar anmäla, driva processer, protestera, agera och samarbeta. Jag är också glad över nystartade Medieklubben där problemet lyfts. Den kan bli en mötesplats där kränkningar inte tillåts. Men jag avskyr vad hatet gör med oss som samhälle och konsekvenserna för enskilda personer. Röster tystnar varje dag. Människor vars perspektiv behövs i dag och i framtiden orkar inte ta sig ton. I stället hörs det öronbedövade ljudet av tusentals hatare som inte kan bättre än att projicera sin rädsla mot något eller någon för att stå ut med sin egen otillräcklighet och känslan av maktlöshet.
Vi måste hitta något som är bättre än det här.
Det är bråttom.
(Den här texten publicerades ursprungligen i tidningen Resumé och på resume.se som en del i krönikeserien ”Opinionsbildarna”.)