Han såg på mig som när en jägare ser ett skadat djur. Det var en tidsfråga, även om livsuppehållande åtgärder ännu kunde sättas in.
Mina gamla meriter hade ingen betydelse i det här rummet. Min styrka, mina strapatser, min förmåga att ta mig igenom det värsta räknades inte.
Jag hade passerat gränsen och var nu någon som hade låtit sig själv gå. Släppt taget om ambitionerna och i självhatets namn fyllt på depåerna för excess.
Han tog i mig som ingen annan man fått göra förut. Och det fanns en sorg i försöket att låtsas som att allt var som vanligt.
Det var inte som vanligt. Det skulle aldrig bli det igen.
