Jag har insett att många beslut kring hur jag borde leva eller vara bygger på hur det ska bli när jag blir gammal. Mycket handlar om att gå runt och förbereda sig för något slags eget trygghetspaket som ska träda i kraft som äldre. Förr i tiden var människor antagligen tvungna att tänka mycket mer på det sättet. Det var viktigt att säkra sin framtid och skaffa många barn. För vem skulle annars ta hand om en?
Men det blir så konstigt att 90 procent av livet ska handla om vad jag ska göra de sista 10 procenten, om de ens inträffar. Jag märker hur många av mina föreställningar och idéer om hur jag ska leva präglas av ”det där som ska komma sen”, vad det nu är. Snarare än att fokusera på det som händer nu.
