Människor pratar med andras ord. Har du tänkt på det? Säger saker som sig bör. Använder sin generations parafraser på uråldriga liknelser. Känner sig unika, som att tankarna tänkts för första gången just nu.
Ruset som uppstår i extasen av att tänka nya tankar och genuint känna att de inte tänkts tidigare är tillräckligt starkt för att både bli hög på de egna slutsatserna likväl som bli förblindad gentemot historien.
En del skulle säga att det är ungdomens lott. För att tänka stort kan du inte samtidigt bära oket av erfarenheter från tidigare generationer. Du måste inte bara uppfinna ett nytt hjul, du måste även bygga nya vägar att färdas på, snäppet bättre än tidigare, men snarlika sina föregångare. Så sker utveckling, men inte innovation.
