Att skapa och driva folkrörelser är en särskild förmåga. Sätt förmågan i fel händer och du blir en ny Hitler, men använd den till att göra gott och du får ”the power of many” till ditt förfogande.
Nyckeln till att engagera människor och få dessa med dig ligger i att få deltagarna att känna sig behövda. Kajsa Ekis Ekman har ett bra resonemang kring det i ledartexten Framgångsrika rörelser visar att de behöver oss (numera tyvärr avpublicerad hos ETC). Hon beskriver hur till exempel fascismen får fäste och hur det kan komma sig att människor frivilligt ansluter sig till dess rörelse, och att samma fenomen kan tillämpas oavsett grundläggande ideologi.
Det är behovet att bli sedd som är det centrala.
”Den som vill förstå människans lott idag måste börja i hennes känsla av överflödighet. Samhällets budskap till henne lyder: Din existens är onödig. Är du riktigt duktig och driven kanske du kan få en plats, men det är upp till dig att göra något av ditt liv, fylla det med mening. Och om du misslyckas, tro inte att någon kommer att fråga efter dig, skit på dig i din ensamhet! Leta därför efter de som säger att de behöver människor och du kommer att hitta en framgångsrik rörelse. Politisk, kulturell eller religiös.” skriver Kajsa Ekis Ekman.
Jag känner igen det här väldigt väl från de nätrörelser jag själv varit med och startat eller tagit del av, och också hur mitt tidigare arbete på olika redaktioner och som frilansjournalist sett ut. Efter att ha jobbat för en publik i form av följare, läsare, tittare eller lyssnare i många år och i många olika sammanhang så börjar man uppfatta vissa mönster, oavsett om det handlar om att jobba med public service-radio, tidningsjournalistik, driva facebooksidor, twitterkonton, bloggar eller starta olika utmaningar och upprop, som till exempel TackaNej och Blogg100.
Jag har en teori.
När människor triggas att delta i något finns ett sug efter styrning. Ofta vill människor veta hur de bäst ska lyckas med det engagemang de anslutit sig till. De vill bli anspråkstagna, ja sedda och behövda, och de vill veta reglerna för hur engagemangets ramar ser ut.
Ju starkare känslan av att vara en del i rörelse är, desto viktigare blir återkopplingen för deltagandet, eller i alla fall kontakten och dialogen med både initiativtagare och andra deltagare. Och samma sak gäller för motståndarna, som i sin tur stärks i sitt engagemang med motsvarande intensitet.
I sin text beskriver Kajsa Ekis Ekman varför vänsterrörelsen misslyckats att rekrytera anhängare när extremhögern lyckats bättre. Hon hävdar att det är svårare att bli behövd och sedd för den som vill ansluta till vänstern, medan en person som hyser rasistiska åsikter ganska lätt kan både hitta ett sammanhang och känna sig inkluderad i sd-kretsar utan krav på intellektuell spänst eller andra formella meriter.
Jag tror också att vi kan koppla budskapet om att få människor att känna sig behövda till både vår professionella liv likväl som vårt privatliv. En bekräftad och trygg person är sällan en farlig person, och en kund som är sedd och bekräftad blir sällan missnöjd.
Det är vad jag tror.
Bild överst: Jack Werner och Joakim Nyström vid finalen för Blogg100 år 2013. Jag arrangerade ett seminarium med paneldebatter och föreläsningar för alla deltagare i utmaningen, i samarbete med Sveriges Kommunikatörer.
Foto: Vicky Inoue. Den här texten publicerades ursprungligen på min blogg på resume.se under 2014.