Förra veckan gick jag utbildningen för att bli körkortshandledare. Två vänner ska ta körkort under våren och jag har erbjudit mig att vara handledare. Utbildningen tog tre timmar och ägde rum på en körskola i centrala Stockholm.
Utbildningen i sig var helt okej och minnen från när jag själv tog körkort (1995) dök upp i huvudet. Men den största insikten handlade inte om själva utbildningen. Istället insåg jag hur jag för första gången på länge kände mig kunnig inom ett område.
Här satt jag, som alltså haft körkort i 25 år, i samma rum som personer som precis stod inför att börja sin körkortsutbildning. Jag har alltså lärt mig något när jag själv var 18 år och sedan tränat på det i nästan exakt 25 år. Jag är antagligen inte världens bästa förare, vem är det liksom? Men jämfört med någon som aldrig kört bil är jag extremt kunnig.
När jag fick smaka på den känslan insåg jag hur unik den är i mitt liv. Att få känna sig bra på något, att kunna vila i min egen kompetens, att ha ett självförtroende som inte bara känns på ytan, utan som bottnar i faktisk kunskap och erfarenhet, hur enkel den kunskapen än är.
Jag insåg också hur sorgligt det är att inte få känna så hela tiden. Och det otroligt futtiga i att en handledarutbildning för körkort skulle påminna mig om det.
1 kommentar
Jag har ”I know this shit” när jag står i köket och trixar, men typ yrkesmässigt så är det imposter syndrome hela tiden. Tror att det blir så när man verkar i områden som inte är särskilt avgränsade och hela tiden förändras (läs: mediaklimat och utvecklarbranschen).
För mig är det viktigt att jag har åtminstone ett ställe som jag behärskar och får vara där ibland. (Är förmodligen därför jag brukar ta lördagförmiddagarna i köket och trixa surdeg och kimchi).
Men är inte trummande din ”authority zone”?