Oktober.
Jag hämtar henne på förskolan. Hon är inne i lekrummet och håller på med något, som hon ofta gör. Hennes blick när jag kliver in i rummet är konfunderad. Vi har inte setts på två dygn och nu tittar hon på mig på samma sätt som man tittar på något eller någon svag bekant. Hon förstår instinktivt att vi hör ihop, men verkar ändå tolka sina intryck med tvivel.
Hon låter mig lyfta henne och pekar noga ut min näsa. Detta barn.
När hon samma natt oroligt skruvar på sig i sängen, sätter sig upp och säger ”mamma?” på det där sömniga, lite förvirrade sättet, blir det tungt. Vad har jag att ge dig, mitt barn?
Mamma är inte här.
Min dotter dunsar lätt ned på kudden igen och somnar om till ljudet från det väsande elementet och någonstans en fläkt.