9 mars 2004
Jag gjorde det. Jag ringde. Fy fan. Rösten skakade.
Tårarna var nära, men jag gjorde det. Jag ringde. Karin svarade när jag
ringde. Hon var mjuk, det hörde man direkt. Hon bad mig berätta. Min
röst skevade och krystade, kämpade och frasade. Men jag berättade om
allt. Jag berättade om alla vanor. Alla stunder. I tjugosju år har jag
tryckt ner dem, känslorna. Jag berättade för Karin att jag inte vill ha
det så längre.
Det känns som att jag stannat till utanför grinden till
en liten stig. Den leder till ett hus. I det huset finns många rum. I
ett av rummen finns en låda och i den lådan ligger något vackert. Så
känns det. Som att jag hittat huset. Hoppas jag kan öppna grinden.
1 kommentar
Jag borde också ringa det där samtalet. Det har gått ett år nu, sedan jag fick visitkortet i min hand. Jag har det kvar. Det ligger ovanpå på min köksfläkt i en röd liten burk.