Ibland behövs en tillflyktsort som går att lita på. Tillbaka i bekanta kvarter, tillbaka till den du en gång var. Att återupptäcka sig själv ännu en gång. Genom gamla stigar sätts det ännu otrampade i nytt ljus. Fram. Och tillbaka. Och fram. Så lyder min dom.
San Francisco smeker mig medhårs den här gången, så som staden brukar göra men inte alltid gör. Powell, Montgomery, Stockton och Geary. Eviga stigar. Eviga möten. Och mitt i allt en vänskap vars fundament börjar likna ett stålverk. Stadigt och stabilt. Robusta detaljer som tål friktion. Mer än vad jag kan säga om självet. Jaget på jakt.
Ibland behövs en tillflyktsort som alltid levererar. En himmel som alltid är blå och en plats där möjligheter skapas varje dag, vare sig du vill eller inte. Men hela vitsen med en tillflyktsort är att den är tillfällig. Den finns där för att skapa perspektiv och distans, men också för att lämnas igen, igen och igen. Utan besvikelse. Utan dramatik. För den finns alltid kvar.
The gift that keeps on giving. Utan ironi.
