Igår kväll funderade jag på alla inlägg om sexuella övergrepp och trakasserier mot kvinnor den senaste tiden. Jag skrev en statusuppdatering kring det som jag valde att publicera i förmiddags. Nästan direkt hörde Metro av sig och ville publicera texten som en debattartikel.
Nu har artikeln publicerats hos Metro och min egen statusuppdatering delats 66 gånger samt gillats av över 300 personer. Och det för att en man skriver självklarheter.
Jag skrev inte texten för att få ryggdunk av feminister. Jag skrev den för att visa att alla vi män kan göra skillnad i att påverka attityder och normer, men också peka på det faktum att även den som tror sig vara en ”snäll kille” också kan göra misstag eller gå över gränsen. Så även jag. Det är som en blind fläck eller döda vinkeln. Du ser det inte när det händer, för då hade du inte gjort det från början.
Här är texten:
Inte alla män, säger du.
Bra för dig. Då kan vi andra försöka komma till rätta med ett konkret problem som drabbar miljoner kvinnor så länge. Att du och jag inte gjort något ont enligt vår egen subjektiva upplevelse är irrelevant.
Rent statistiskt känner både du och jag män som någon gång utfört sexuella trakasserier, eller olika typer av övergrepp. Att vi inte sett det hända och fått en chans att fördöma dessa män betyder inte att de inte finns. Och att du upplever dig som ”one of the good guys” betyder inte att alla kvinnor gör det. Det som du uppfattar som naturligt, härligt och försiktigt, kan någon annan uppfatta som över gränsen, opassande, kränkande. Vår egen moral är lika lite facit som någon annans. Det är ett samspel. Vi lär oss av varandra vad som känns bra.
Men vad ska vi göra då? En lösning är till exempel att bli mer vaksam när det gäller beteendet och jargongen i våra egna kretsar, försöka vara lyhörd i våra egna relationer inför saker som ens partner kan ha varit med om tidigare, och helt enkelt inte slå ifrån oss problemet bara för att vi inte känner oss träffade. Kanske räcker det ibland att lyssna istället för att komma med en lösning när din vän eller partner beskriver sina upplevelser, sin verklighet. För eftersom människor vi bryr oss om är drabbade, blir vi också drabbade, och det beteende som andra män visar upp kommer även att färga av sig på hur vi uppfattas.
Inte alla män är orsaken till problemet. Men alla män har möjlighet att se, lyssna och erkänna att det finns ett problem. Och varje gång någon säger ”inte alla män” flyttas fokus från kvinnornas upplevelser till männens vilja att rentvå sig. Men männens icke-skuld är inte ett problem. Vad som är ett problem är hur kvinnor i alla samhällsklasser och generationer utsätts för fysiska och psykiska kränkningar som en del av en struktur, en norm, vi inte kan stå utanför.
Nästa gång du känner behovet av att påminna om ’inte alla män’, pröva att istället fråga om personens upplevelse eller hur hon vill bli bemött för att slippa vara rädd för just dig. Fråga hur man gör för att inte vara som alla män.
I övrigt rekommenderas läsning av Cassandra M Klatzkows inlägg:
Ur inlägget:
”Jag minns varenda berättelse om sexuella övergrepp som mina tjejkompisar har berättat om för mig. Men jag kan inte påminna mig själv om en enda killkompis som själv erkänt sig ha utsatt någon tjej för ett övergrepp. Det går inte ihop alls. Det är så jävla viktigt att det skrivs och pratas om det här hela tiden. För de flesta unga förstår inte ens att det här är något problematiskt. Tjejer förstår inte att de är med på saker de egentligen inte vill och killar förstår inte alla gånger att det de gör är fel. ”