På JKL Blog bjuder Anders Kempe och Anders Lindberg in till en diskussion om framtidens svenska samhällskontrakt. En slags överenskommelse om hur Sverige ska och bör fungera. Förr handlade det om den svenska industriarbetande mannen som arbetade hårt, sparade minimalt och som med hjälp av höga skatter bidrog till en väl fungerande välfärd i alla livets skeden. Idag vet vi alla att bilden ser annorlunda ut. Artikelförfattarna refererar till sociologen Lorentz Lyttken och talar om ett kastsamhälle. Det är omöjligt att förändra sin egen position. Det finns allt fler miljonärer och miljardärer i Sverige och samtidigt allt fler fattiga. Möjligheten att göra klassresor är begränsad till skillnad mot ett klassamhälle där det ses som en del av systemet.
Anledningen till en förskjutning mot kastsamhället Sverige, som jag upplever att artikeln talar om, anses vara många stora förändringar på kort tid för Sverige och svenskarna. EU-medlemskapet och ökat konkurrenstryck från låglöneländer nämns som några av orsakerna. Andra europeiska länder har haft längre tid att anpassa sig på medan Sverige genomgått flera omvälvande förändringar samtidigt.
Vägen från kastsamhället till ett nytt samhällskontrakt ska enligt Kempe och Lindberg ledas av den "tjattrande klassen" dvs. författare, akademiker, journalister, lärare och näringslivsintellektuella. De har formuleringsmakten.
En bra artikel med intressanta teorier.
2 kommentarer
Det var, som du skriver, en bra artikel. Jag har ibland funderat över relationen mellan individ och samhälle och kommit fram till att den nästan saknas. Samhället och indviden är frigjorda ifrån varandra vilket är märkligt eftersom samhället bestär av individer. Det kanske är som med guldmyntfoten att individen inte längre behövs för sammhällets existens. Däremot är individen mer och mer hänvisad till samhället för sin existens. Ett dåligt upplägg för samexistens.
Jag tycker att trenden i hela samhället går mot individualisering. Människor är allt mindre benägna att anpassa sig efter stora system och vill ha större eget inflytande. Man ställer höga krav på att ”samhället” ska serva en på olika sätt, men är man också beredd att leverera? Vi vill också att skatterna ska minska men samtidigt öka kvalitén på samhällstjänsterna. Det offentliga Sverige kanske inte är optimalt konstruerat och därför finns det sätt att rationalisera och spara. Samtidigt måste det väl finnas någon slags smärtgräns för hur mycket man kan revidera och förändra system när samma människor som arbetar inom dem ska klara av att följa med.