Nu ska jag berätta om två saker som inte har med varandra att göra, men ändå går att länka samman. I mitten av januari började jag med mitt Blogg100-projekt som går ut på att blogga i hundra dagar i rad. Det har gått väldigt bra än så länge (tackar som frågar). Innan helgen var jag på Tweetupsthlm, ett mingel med den enda gemensamma nämnaren att de som deltar gillar att twittra typ. (även om det förstås finns kluster bland de människor som dök upp på Hilton Slussen i fredags). Det var 470 personer anmälda till Tweetupsthlm varav kanske 300-400 dök upp. Imponerande, och bra fixat av eldsjälen Niklas Dahlqvistmed flera.
Båda de här sakerna har fått mig att bli nostalgiskt. För det är något med det entuasistdrivna som ibland glöms bort i tider av optimerade statusuppdateringar från din företagssida på Facebook eller de där listorna på hur du undviker felsteg i sociala medier. Därmed inte sagt att guider av den typen inte behövs, men ibland vill man sluta vara hubot och bli lite mer känslomänniska liksom. Det finns plats för båda perspektiven, det vet jag.
I fredags blev jag påmind om hur det kändes 2004, de där första åren jag bloggade och långsamt hittade andra som var lika intresserade och entusiastiska som jag. Jag minns Bloggforum och den där mixen av människor som uppstår när det är intresset och inte vinsten, nätverket eller exponeringen som får styra. Jag minns spontana träffar med Jaikububblan.
Självklart kan du ha rent affärsmässiga skäl till att prata med andra människor på Tweetupsthlm, men det är inte i första hand det som utmärker stämningen eller eventet som sådant. Istället är det en välkomnande och öppen attityd från de allra flesta (och självklart lite nervösa blickar och ängslan inför att kanske inte känna så många, vilket senare brukar lösa sig av sig självt).
Tweetupsthlm påminde mig om det som en gång var det fina med nätet. Blogg100-bloggandet har tagit mig tillbaka till den mentala känslan av att blogga för att det är kul, och inget annat än det. Inga måsten eller krav på att ”underhålla det personliga varumärket” eller ”finnas på radarn för att få fler uppdragsgivare” (även om det säkert hjälpt för sådana syften också). Mitt eget bloggande har även blivit längre, mer ambitiöst och enligt mig mer relevant (upp till andra att bedöma i och för sig), men framförallt mer entusiastiskt.
Det känns litegrann som att jag hittat tillbaka till det som var orsaken till att jag blev så engagerad i internet från första början, de sociala möjligheterna, styrkan i entusiasmen snarare än beräknandet av mänskliga transaktioner. De där stapplande steget med 28,8-modemet i mitten av 1990-talet. Allt är inte likadant såklart, och tur är väl det. Men angreppssättet och tankarna liknar varandra.
(Jag hade tänkt skriva något om vilken typ av personer som INTE dyker upp på mingel av ovanstående typ, eller som inte är så närvarande på nätet som man skulle kunna tro med tanke på deras yrkesroller eller bakgrund. Men det får bli i ett annat inlägg. Det finns förklaringar. Ledtråd: Makthavare, entreprenörer, medieetablissemang)
2 kommentarer
och jag som använde ditt #blogg100 i föreläsning om personligt varumärke, i och sig för att lätt komma igång med bloggande och testa 😀
Kul att internet-andan håller i sig på meetups! Jag minns när jag själv bodde i Stockholm 2007 och ordnade Tweetmeetup tillsammans med @vänner ungefär en gång i månaden. Målet var uttalat att inte vara en träff för self-promotion utan bara ett sätt för folk på Twitter att mötas och umgås på riktigt. Vi blev som max ca 40 på Tweetmeetup, men jag träffade massor med sköna människor som senare kom att bli vänner och/eller kunder i både Malmö och Stockholm. Jag tror starkt på informella träffar av det slaget.