Du vet det jag skrev om att ge mig en mansroll. Det finns ett annat problem också. Det handlar om att ha ett offentligt "jag", det vill säga det du kan skapa genom att plussa ihop alla min flöden. Och tro mig, det finns många flöden. Tre bloggar, femtielva sociala webbtjänster och ett gäng publicerade artiklar skapar tillsammans en ganska detaljerad bild av mig, vilja jag umgås med, hur jag formulerar mig, vad jag har för intressen, hur jag tänker och hur jag inte tänker. Detsamma gäller ju åt andra hållet. Första gången vi ses har jag antagligen redan kollat upp dig på de vanliga ställena och ramat in din personlighet. Nu återstår för dig att motbevisa mina förutfattade meningar om vem du är. Jag talar om vänner, kollegor, intervjuoffer, kompisars kompisar och hey – varför inte en dejt – as if.
Problemet är att ovanstående hindrar mig i möten med människor. Både i nya och etablerade relationer. Jag blir osäker på signaler och tolkar fel. Det finns för mycket brus i kommunikationen, för mycket tankar på allt det andra. Det vi kommunicerar när vi inte ses, men som hela tiden bygger bilden av oss själva inför varandra. Jag vet inte om jag vill ha oss så. Jag blir så rädd så rädd att göra så fel så fel. Handlingsförlamad. Paralyserad. Feg. Du får göra nästa drag. Vågar inte. Vill inte?
Går det att komma ifrån? Kan jag ha ett rent möte med dig utan den digitala förförståelsen? Vill jag ens det? Vill du det?
The Internetz. You’ve gotz to love it.
4 kommentarer
Jag känner verkligen igen det där och har nästan helt slutat att Googla nya kontakter. Det blir ointressant på nåt sätt att veta för mycket från början, och väldigt konstigt att känna till massa saker som man inte pratat om. Hur ska man förhålla sig om personen börjar prata om nåt speciellt.. ”jo, jag såg det på nätet” kan man säga det utan att verka som en stalker liksom?
Intressanta reflektioner. Min upplevelse är att den digitala förförståelsen är spännande som möjlighet. Idag är det inte stalkeraktigt att kolla upp någon, klokt skulle jag säga MEN i mötet tycker jag generellt att den digitala förförståelsen blir underordnad och ganska ointressant.
Pratar vi dejter så definitivt för det handlar om helt andra saker om det kommer funka – små biologiska reaktioner i hjärnan som man faktiskt inte kan styra. Vilket faktiskt är skönt. Det är något som ligger utanför bådas kontroll. Det behöver man inte ha ångest för, funkar inte de kemiska processerna så gör de inte. Tycker att mycket av detta kan appliceras för alla slags möten även de som inte handlar om dejter.
Den digitala förförståelsen kanske under samtalet poppar upp och gör sig påmind (blir relevant) om det förs liknande resonemang som jag kanske läst mig till tidigare under samtalet i mötet – och kan då ge mig en möjlighet till djupare frågor – snabbare förståelse för vad som sägs/vart resonmangen är på väg – men sammantaget anser jag att mötet är överordnat den bild som ges på nätet.
När blickar väl möts så handlar det om det mötet där och då – en digital förförståelse har bara möjliggjort mötet men sen är det dags att vara den man är – utan konstruktion, tillrättalägganden, chanser till omformulering etc.
I mötet i verkliga livet får man veta om själen sitter i tangenterna eller i huvudet 🙂
Idag träffar jag oftast nya kontakter digitalt för att sedan (men inte alltid) ta steget ut IRL. Inget fel i det, men vissa signaler går man miste om i digitala världen. Ansiktsuttryck och vibbar, kroppsspråk och flackande blickar. Det händer ibland att jag bygger upp en bild som kanske inte riktigt är sann. Därför brukar jag se till att träffa dem jag fallit för digitalt så tidigt som möjligt IRL. Innan jag skapat den där bilden som ju faktiskt kan vara helt galet sneddriven.
Dig träffade jag först digitalt. Men då Kajenbloggen är öppen och ärlig blev bilden av dig äkta och sann när vi väl sågs. Du var precis som jag förväntat mig Kajen. Fast bättre 🙂
En sak som jag alltid feltolkar är SMS. Asjobbigt ju. Jag ska fasen sluta skicka sms.
bara för att det klickar i cyberspace behöver det inte klicka IRL, tyvärr är det så.