Per Hagman skriver en novell i senaste Fokus. Läs den här.
Ur texten:
"Det är ju inte som att pang bli en helt ny människa en dag, man tar två
steg framåt och ett tillbaka hela tiden och du får inte ta illa upp men
det är stegen tillbaka jag är så orolig för att ta och du och jag, vi
kanske bara … Eller inget fel i det, men … Jag vill liksom bara låta
dig veta så att du kan … jag vet inte. För jag fattar verkligen om du
tycker jag låter psyko och jag har liksom dragit mig för att säga nåt
för det blir så lätt så fel. Och det kanske låter löjligt, men du vet
när folk säger att de blivit frälsta? De säger alltid att plötsligt en
dag var det som att Gud talade till mig och så pang förändrades hela
jag. För vissa kanske det kan funka så och kanske funkade det så förr.
Men nu liksom. För såna som oss. Jag menar ibland tänker jag att vi
egentligen är rätt många som långsamt närmar oss en tro under hela
livet utan att vi förstår det, vi tror bara att vi som det så fint
heter mognar som människor. Du vet, vi säger att vi är moderna och inte
behöver någon tro, att vi kan skilja på rätt och fel ändå, att visst är
kristna värderingar något bra men de får man ju med sig automatiskt och
så vidare. Sen beter vi oss ändå som idioter, gör oss själva eller
andra illa och försöker hitta smarta försvar och ursäkter för oss
själva i stället för att … I stället för att … Ja jag vet inte, fattar
du? Jag menar inte att jag skulle vara … Eller alltså … Förlåt."
Är du frälst?