Meta

Jag knarkar flickrflöden och drömmer mig bort. Kända och okända människor passerar i ett oavbrutet visuellt livsflöde. Slutaren fångar bara det medvetna, det aktiva. Aldrig skuggan i ögonvrån. Aldrig det otänkbara.

Min blotta existens är numera medierad. Mycket av det jag gör genererar text, bilder och film. Men inte allt. Än.

Starka saker måste dokumenteras. Kameran åker fram. Blogginlägg skrivs. Det reflekteras, analyseras, upphöjs och kritiseras. Livet måste bevaras i digitala runstenar, för vad händer annars? Och varför bevarar jag inte det som är viktigt, på riktigt?

Jag kan berätta vad jag gjort varje dag sedan en lång tid tillbaka. Och du kan till och med se hur det såg ut samt vilka människorna på bilderna är. Transparensen når en bit ner i min identitet. Men inte hela vägen förstås. Och hela tiden tänker jag att den första biten är den minst intressanta. Både för mig och dig.

Andra gör det här bättre. Andra öppnar spjällen och låter det forsa. Utan skam i kroppen. Jag har alltid haft skam i kroppen. Det kommer väl till användning i många sammanhang och är ofta inte till min nackdel. Men här hämmar den mig. Det aset.