I en kommentar till mitt förra inlägg skriver Eric Rosén:
"Resultatet blir en oönskad känslomässig passivitet kompenserad av ett
fokus på intellektuella utbyten" – Det är precis det där! Jag har
skrivit om det förr, och gör det i Könskrig, det är viktigt och svårt."
Jag skrev gårdagens inlägg innan jag läst Erics text i Könskrig, även om det kanske inte verkar så. Nu har jag läst hans text och det känns både bra och jobbigt. Eric tangerar så många av mina tankar och perspektiv. Det känns bra att inte vara ensam. Det känns jobbigt att den inneboende konflikten finns hos flera och att det inte finns någon självklar lösning. Men mest känns det nog bra. Trots allt.
Det känns bra att sätta frågorna på agendan. Att svåra tankar får tänkas. Att det får vara mostridigt, ofullkomligt och ogreppbart. Det är ok. Jag är ok. Kanske är det där det landar. Men resonemanget bygger ju på att jag inte är ok. Jag är förvirrad…