Jag går i baklås. Livrädd för att göra fel. Säga fel. Snava socialt. Ängslig som vanligt. Att jag aldrig lär mig. Mognar. Slappnar av. Blir mig själv.
Det finns så mycket att skämmas för. Och jag förstår inte varför. Men tydligen är det bestämt att det ska kännas så. Att det ska funderas och kluras till världens ände på hur jag uppfattas utifrån. Med en annan blick.
Jag vill vila från de tankarna. Känna hur det känns att vara mig själv tillräcklig. Slippa tvivlet och passiviteten. Istället kasta mig ut. Välja det som är svårt varje gång. Istället för som nu bara när jag har en gnutta kontroll.
Den torftiga skivsamlingen, kläderna i garderoben, tidningarna på bordet. Allt ratas av mitt hårda filter. Till vilken nytta? För vem? Jag önskar jag kunde bryta igenom mig själv. Bli en postdekonstruerad mash-up med bara det bästa kvar. Hoppas hoppas det går.
Midsommardagar är tuffa för gamla BED-are. Men det är ok. Det går inte att vinna varje dag. Imorgon kan jag andas. Hoppas du finns kvar här då.