Att städa sitt källarförråd tillhör antingen topp tio av jordens tråkigaste sysselsättningar. Bara tanken på det gör mig lamslagen i veckor. Men det rostfria stålet i lägenheten pockar på uppmärksamhet, vill ha plats, vill visa upp sig. Och för att jag skulle kunna ge stålet vad stålet vill ha var jag tvungen att röja lite i källarförrådet. Helt enkelt göra lite mer plats för det som stålet ska ersätta.
Och direkt vid beslutet om att faktiskt gå ner till förrådet uppstår ett nytt problem. Ska det röjas på riktigt eller kommer jag undan med en packa-lite-hårdare-och-pressa-så-går-det-in-lite-mer-manöver? Jag tror det blev ett mellanting. Jag valde att dels flytta ut halva förrådsinnehållet för att strukturera om lite. Sedan dumpade jag 2-3 kartonger samt komprimerade ungefär lika många. Helt galet vilka saker jag hade stoppat i vissa lådor. Konstiga mössor, kepsar, skor, trasiga lamparmaturer, tidningar och allmänt menlösa saker tog plats och var i vägen.
Men det fanns en sak, eller rättare sagt ett gäng saker, som jag inte vill slänga. Det är mitt trumset. Det står väl dolt i förrådet, och ikväll lyckades jag packa det lite smartare. Det är inget fint eller dyrt set, men det är mitt och det har ett nostalgiskt värde. Vad som dock inte har ett nostalgiskt värde är den piccolo-virveltrumma jag köpte strax innan jag slutade i mitt senaste band. Den är nämligen helt oanvänd och bara suktar efter att få spelas på. Jag gillar piccolo-virvlar för man kan få det där snärtiga funk-ljudet från dem. Pah! liksom. Blev lite till mig faktiskt. Tog en bild och sen packade jag ner den igen. Snart kanske den får komma fram igen. Helt av en slump råkade jag ha min T-post med trummotiv på mig. Lyckad kombination.