Vilket ansvar har du som kommunikatör att ifrågasätta din egen ledning eller “spela djävulens advokat” när det gäller hur din arbetsgivare kommunicerar. Och hur ska du förhålla dig till allt mer spretiga målgrupper med olika nivåer av förkunskaper kring allt ifrån samhällsinstitutioner till språkförståelse?
Det var några av de frågeställningar som lyftes när kriskonsulten Jennie Zetterström (med nyhetsbrevet Krisa med Jennie) bjöd in till bokklubb med fokus på de nyligen uppdaterade etiska riktlinjerna för kommunikatörer som fackförbundet DIK tagit fram. Vi var ett gäng kommunikationsmänniskor som samlades hos DIK på Södermalm i Stockholm och fick möjlighet att både dela och ta del av erfarenheter.
Många frågeställningar är tidlösa. Jag kände igen diskussioner från när jag hade mitt första kommunikatörsjobb år 1998 och kunde konstatera att samma utmaningar gäller än. Till exempel handlar det fortfarande om hur man får förståelse för kommunikatörens kompetens och roll från omgivningen både internt och externt, samt den ofta fördomsfulla bilden av kommunikatörer som en överflödig yrkesgrupp (vilket jag även skrivit om i ett tidigare nyhetsbrev).
En intressant aspekt av kommunikatörsyrket som togs upp är begreppsförvirringen mellan de olika titlarna och ansvarsrollerna. Att någon är kommunikationsstrateg, kommunikationsspecialist, kommunikationsansvarig och så vidare kan betyda helt olika saker beroende på vilket företag eller organisation du befinner dig på. Inom andra yrken finns en tydligare hierarki och tjänstebeskrivning inbyggt i själva titeln. Bara en sån sak som att ha personalansvar eller inte kan vara svårt att tyda bara utifrån den titel du har. En kommunikationschef kan vara både en person ensam i sin roll likväl som en chef med 50 anställda under sig.
När det gäller de nylanserade riktlinjerna (se nedan) så var det punkt 3 och 6 som gav upphov till mest diskussion. Bland annat diskuterade vi vilken roll kommunikatören ska ha när det gäller att å ena sidan göra som chefen/ledningen säger och å andra sidan vara målgruppens förlängda röst och ifrågasätta “order” uppifrån. En inte helt lätt balansgång.
En annan utmaning är målgruppernas skillnader i förförståelse och förtroende för avsändaren. Om någon inte litar på samhällsinformation överhuvudtaget, hur ska man då kunna nå fram med sitt budskap?
☑ Här är DIK:s yrkesetiska riktlinjer för kommunikatörer
- Du har ett ansvar att se till att budskap är korrekta, sakliga och relevanta och att källor är pålitliga. Förvanska aldrig sanningen och sprid inte information där källan inte går att säkerställa.
- Du bidrar till ett konstruktivt samtal och att motverka hot, hat, trakasserier, personpåhopp och desinformation.
- Du anpassar inte kommunikation efter påtryckningar från allmänhet, politiker eller andra, så kallad otillbörlig påverkan. Arbetsgivaren ska se till att det finns stöd och resurser för att hantera kommunikation i frågor som kan väcka kraftiga reaktioner, hat och hot.
- Du respekterar rekommendationer och regler för god marknadsföring.
- Du följer lagar och regler om upphovspersoners immateriella rättigheter och individers rätt till privatliv och personlig integritet.
- Du bidrar till kommunikation som är anpassad efter olika mottagares behov och som representerar samhällets mångfald. Kommunikation ska aldrig diskriminera eller nedvärdera individer eller grupper av människor.
- Du uppmärksammar situationer där skattemedel, medlemmars, kunders eller investerares pengar inte hanteras på ett ansvarsfullt sätt och riskerar att skada verksamhetens förtroende.
Den här texten publicerades ursprungligen i nyhetsbrevet Fredrik Wass tänker på kommunikation. Du kan prenumerera här.
