Det blir aldrig mörkt i den här stan. När jag vandrar längs moddslaskiga trottoarer är vägen upplyst. Stockholm är aldrig svart. Det är på insidan skuggorna breder ut sig. En sorglig taxifärd hem är det enda jag får. Orkar inte tala med någon längre. Låt mig få komma hem. Krypa ner. Ta skydd av mörkret. Vila.
Täcket känns som gatstenar. Kudden är tjära. Jag är bedövad.
