Helt fantastiskt.
Originalet:
Nu är jag i sån där period då det mesta rullar på. Hemma väntar ingen. Men på jobbet går det bra, thank you very much. Jag tvivlar på…
Fingrarna är torra. Jag står och försöker få upp den tunna plasten för att få med mig de skavda frukterna. Det går långsamt. Återigen ser jag mina händer.…
Idag är det tre år sedan mina kollegor Johan, Gunnar och Shahab dödades i en attack i Afghanistan. Det var den 7 februari 2010. Några dagar efter händelsen skrev jag nedanstående inlägg på Afghanistanbloggen på DN.se. Jag tänker också skriva om vad jag tycker om Försvarsmaktens rekryteringskampanj Vad håller du på med? Men inte idag. Idag återvänder mina tankar återigen till Afghanistan, och du som följt mig vet att det kan bli lite tjatigt ibland. Men så är det, och så måste det nog vara. Med lite perspektiv kan jag givetvis se både bra och dåliga saker med Sveriges och ISAFs insats, men grundkänslan är kvar. Vi gjorde och gör skillnad.
Januari är så förutsägbar. Vet inte varför, men jag hade antagligen trott att det skulle vara annorlunda i år. Med kärlek. Utan krig. Men jobbångesten, kroppsångesten och matångesten…