Jag vet inte, men ibland känns det som jag redan lämnat. Diskussionerna i det offentliga blir allt mindre intressanta. Distansen till det som pågår ersätts med fokus på det som ännu inte skett. Det skadar nuet och du som lever där. Men jag kommer aldrig att hoppa av en resa jag själv startat.
Det går inte en dag utan att jag tvivlar. Inte en dag utan kval. Det betyder inte att jag inte är säker. Bara att jag måste fråga mig själv om jag är på rätt väg. Omgivningens förtroende ger styrka. Omgivningens likgiltighet förgiftar. Jag måste prioritera vem som ska få med en åsikt i mitt paket, vem som ska döma av mina insatser.
Ska det här gå bra måste jag lyssna på rätt röster. Jag har bara råd med en tvivlare, och det är jag.
5 kommentarer
Får man tycka att du skriver bättre än nånsin fastän du just nu utsätter dig för något som liksom är viktigare?
Det får man. Men hjärtat, det aset.
Skit. Skit med hjärtat. Hoppas det läker fort.
Har försökt få ihop en bra kommentar men det går liksom inte. Tänkte väl mest påminna dig om att jag trivs här inne, på din blogg.
@It’s gonna be fine 2009:
Det ordnar sig såklart. Synd på en sån fin grej bara.
@Sandra:
Din kommentar var väl alldeles utmärkt tycker jag. Jag är glad att du trivs. Hoppas du gör det även i framtiden.