Katrine Kielos erbjuder som vanligt intressanta perspektiv. Den här gången handlar det om hur tillgång till information inte alltid innebär mer kunskap om sakernas tillstånd. Jag tänker att vi inte reagerar när vi vet, utan när vi känner något. Empati, ilska eller sorg kommer inte som på beställning bara för att du kan se syriska rebeller bli bombade i realtid via en livesändning på Bambuser. Informationen måste omvandlas till betydelse, sammanhang och inlevelse.
”Ibland spekulerar man kring hur annorlunda andra världskriget hade utspelat sig i dagens medievärld. Man tänker sig då att om vem som helst hade kunnat följa Warszawaupprorets döende minut för minut över nätet, inte via ett meddelande från en underjordisk radio uppläst för delegater, då hade omvärldens reaktion varit annorlunda. Förintelsen hade medan den inträffade varit något annat än lösa artiklar och notiser, vilket den exempelvis i hög grad var i New York Times. Men att vi kan följa utvecklingen i Syrien i realtid i alla kanaler verkar inte öka vårt engagemang.”
Ur Titta alltid efter dem som hjälper – Katrine Kielos
Min egen erfarenhet är att möten med människor och resor i världen skapar bättre förutsättningar att omsätta ny information till kunskap. Att veta hur du påverkas av att leva i en konfliktzon gör att filmklipp från platser långt borta blir mer levande, skapar mer reaktioner, blir till kunskap och inte bara information. Men alla kan inte resa runt i världen för att bli rik på möten, människor och insikter. Utmaningen ligger i att skapa igenkänning och identifikation med människor och situationer väsensskilda från vår vardag. Där spelar kulturen en bärande roll, kanske den viktigaste av alla. En roll som innebär att skildra, förklara och skapa igenkänning i det som är främmande.
Kulturförakt är människoförakt och historieförakt.