Jag vill inte göra konst av det alldagliga. Jag tror det är därför jag är här i USA. Det är något som blir tydligare och tydligare. Som väntat krymper hemmavärlden och alla diskussioner, människor och viktigheter känns så små och obetydliga på avstånd. Man måste kisa för att ens uppfatta minsta relevans och jag får anstränga mig för att känna mig engagerad eller ens brydd. Jag visste att det skulle bli så här. Jag har ju till och med skrivit om det i form av ett tröttsamt kretslopp.
Jag lever i ingenmansland. Fötterna är några millimeter ovanför marken hela tiden. De tappar inte fotfästet, men de är inte heller djupt förankrade i världen omkring mig. Om jag ska skriva saker får jag inte fortsätta ramla i den alldagliga medelklassanalysen av saker och ting. Av mig själv eller av mina relationer. Det finns såklart en igenkänning i den typen av inlägg och många tycker att det är läsvärt (jag också). Kolla till exempel det här inlägget av Carreca. Hundra procent vardagskonst. Och inget fel i det. Jag har alltid gillat Carrecas blogginlägg. Men jag tror inte att min nisch ska vara där. Jag tror jag måste hitta något annat.
Jag läser just nu Ett UFO gör entré av Jonas Gardell, bara åtta år efter att den kom ut. Det är en bok sprängfylld av igenkänning för mig. Barndomsskildringar med tidsmarkörer brukar funka bra på det sättet. Men samtidigt tänker jag att det finns något väldigt destruktivt i att hela tiden återvända till barndomen (som jag ofta brukar göra här på Kajen) och vrida och vända på de där viktiga ögonblicken och stunderna som kom att definiera hela ens identitet på tre minuter. Ska jag skriva ska jag inte skriva om dessa stunder har jag bestämt. Jag tror att jag måste skriva om saker som är här och nu eller möjligtvis framåt.
Klassanalysen, mansrollen, självreflektionen/hatet. Jag kommer inte undan mitt mentala fundament. Grubblandet kommer att fortgå. Det gäller bara att skapa konsten utifrån det som fortfarande lever. Inte det som dog för länge sen.