Drevet och makten

Idag vid 15.00 satt många politiska tyckare och mediedebattörer redo att trycka på publicera-knappen i sina olika blogg- och publiceringsverktyg. Tre minuter, och ett avgångsbesked senare, kom en samling väl förberedda analyser kring Håkan Juholts fall, som antingen var för eller emot medierapporteringen. Röster som var för eller emot analysen att det var Juholts egna misstag och återkommande snubbelsteg under sin tid som partiledare som låg bakom avgången.

Kanske är det som Marcus Jerräng säger, att det faktiskt går att ha två tankar i huvudet samtidigt. Att det faktum att Juholt klantat till det upprepade gånger vilket till slut blev ohållbart, går att kombinera med tanken att medias rapportering varit obalanserad och i jakt efter ett byte att fälla.

Under hösten har jag jobbat på en nyhetsredaktion och sett turerna kring Juholt ur ett nyhetsperspektiv. Det är min bestämda uppfattning att mediedrev inte uppstår ur tomma intet, att de heller inte pågår utan bränsle och att det faktiskt finns metoder och sätt att hantera mediernas tryck som kan vara bra och mindre bra. Det utesluter förstås inte att det dels finns gott om exempel på individuella övertramp som bidragit till mediekritiken och dels en ibland oreflekterad rapportering utan tid för eftertanke (som vid alla typer av drev).

Jag stannar mitt resonemang där. Tråkigt jag vet. Men det sägs och har sagt så otroligt mycket om Håkan Juholts uppgång och fall att mina egna tankar om det känns uttjatade redan när de uppstår. Min röst är inte unik.

Några andra som tänkt är Martin Jönsson, redaktionschef SvD:

Den akuta krisen som till slut ledde till hans avgång uppstod heller inte via något avslöjande i medier, utan när han fick ägna sig åt just att prata politik – dessutom på sitt specialområde. Hans misstag där, som skildras i det här reportaget, spädde på den interna kritiken. Det var det som fällde honom. Inte någon hämndlysten mediemobb.

Paul Ronge, PR-konsult, skriver:

det mediedrev som varit mot Håkan Juholt går utanför allt jag tidigare upplevt. Jag vill snarast likna det vid en tjurfäktning, av det slag som nu förbjudits i delar av Spanien. Ett blodigt, njutbart djurplågande. Banderilleros med sina hullingförsedda spjut.

och Anders Mildner skriver (Uppdatering: Inlägget skrevs EFTER klockan 15.00 enligt egen utsago i kommentarsfältet)

Att jag ser Juholts avgång som en sorglig dag för svensk journalistik beror inte på några som helst politiska ställningstagande, utan att jag är övertygad om att framtiden för oss alla faktiskt blev lite sämre.

För övrigt rekommenderas Ledarredaktionens stora guide till Occupy 68:an av Daniel Swedin på Aftonbladet. En liten satir om mediepossyt utanför sossarnas högkvarter under veckan.

Avslutningsvis ett klipp från Almedalen där Petter Karlsson lyckades fånga en förmodat gladare Håkan Juholt än idag, för en mustasch-kommentar.